Jag gick upp kvart i åtta, då hade jag legat och vridit och vänt mig i sängen en bra stund för att hitta en liggställning så det inte skulle göra ont i ryggen men det fanns ingen, provade alla som finns så jag gav upp.
Det är så jäkla jobbigt på mornarna med värken och det verkar inte ge med sig som det brukar, i vanliga fall så har jag värk i ett par dagar och sedan så går det över. När jag har varit vaken och igång ett tag så ger det med sig och jag känner nästan inget, det går att göra lättare saker men idag ska jag kapa ved och det är ju tungt så jag kommer inte att kunna hålla på så länge.
Skulle ju inte hålla på med sådant när jag har ont men jag måste ju för vi vill ju ha värme i huset.
Nog om värken nu, det ser ut att bli en vacker dag idag, solen är på väg upp och det är + 2 grader just nu på morgonen så det kommer nog att bli en skön dag.
Vi är lite låsta här ute nu för gårdsplan är som en spolad rink så man har svårt att röra sig ute men är man försiktig så går det.
Vi ska försöka ta bilen och åka och handla för det behövs lite småsaker i köket, vägen ser bättre ut än gårdsplanen och jag har ju lyckats ta mig till jobbet hela veckan så det ska nog gå bra. Det här är den värsta tiden på året när det gäller väglag, det töar och fryser om vartannat så småvägarna här ute blir isiga och farliga att åka på men jag har snart 20 års erfarenhet av det och har klarat mig i alla år, man får anpassa hastigheten efter väglaget helt enkelt.
Fick ett samtal från USA igår och dom har hjälpt mig med lite information om farsans hus i Kroatien och det är en kille som sköter om det åt farsan så jag behöver inte oroa mig för det och det är ju skönt men vi får se vad som händer framöver för farsan kommer aldrig att komma dit mer och det är ju inte bra att huset bara står där och inte utnyttjas för länge. Men det är förvaltarens problem idag, jag är så jäkla glad att vi har fått en sådan till farsan efter mycket om och men, det tog tid och det hann hända mycket under tiden men nu så funkar det, tror jag i alla fall.
Det är så mycket som har hänt när det gäller farsan och hans Alzheimers så det skulle ta evigheter att skriva om det men nu så är det rätt så lugnt på den fronten och jag hoppas att det förblir så ett tag. Hela grejen är så sorglig att det har blivit så här men man får hoppas på det bästa i slutänden, bra kommer han ju aldrig att bli, det är bara frågan om hur fort det går.
Det kan låta grymt men jag hoppas att det går fort för hans skull, jag kommer ju ihåg hur farmor var dom sista åren och så vill jag inte att farsan ska sluta sina dagar. Han sitter ensam i sin lägenhet, nästan ingen hälsar på honom, alla hans vänner har gått bort eller tagit avstånd från honom, han har en väninna som hälsar på honom så ofta hon kan och det är jag så glad över, då sitter han ju inte helt ensam, och sedan så har han ju förvaltaren och demensteamet så är där varje dag.
Hoppas att det går bra.