Vilken lättnad.

Idag fick jag ett samtal om att förvaltaren har kontaktat banken och spärrat farsans konton, om ni visste hur skönt det känns, nu så är det slut på att dom lurar av honom pengarna för han kommer inte åt dom längre.

Det är trist att det har blivit så här men det var den ända utvägen för han förstår ju inte vad som händer med hans pengar, vi hade inget annat val för att rädda honom innan han är bankrutt.

Nu blir det väll ett jäkla liv på honom när han inte kommer åt sina pengar men det får man stå ut med för jag vet ju att jag gör rätt, och det har alla runtomkring oss sett också och dom tycker att det är en katastrof som har pågått länge och det är nästan skandal att det ska ta så lång tid innan det händer något, men nu har det trätt ikraft så nu kan man slappna av lite.

Sen så har vi ju det där med körkortet, läkaren skickade i papper till transportstyrelsen i slutet av mars om att dom ska dra in hans körkort p.g.a. sjukdom och han är en fara i trafiken men ingenting har hänt ännu och jag har ringt men får inte veta någonting p.g.a. sekretesslagen fastän jag vet vad det handlar om och vill stoppa en fara för andra, men inte då. Lagar är bra men ibland så slår dom knut på sig själv och hindrar andra från att hjälpa till. Jag har varit i kontakt med polisen flera gånger men dom står lika maktlösa dom innan ett beslut kommer, då kan dom gå in och hjälpa till, inte innan.

Han har slutat ringa hit till mig, han har ringt 2 ggr på snart 4 månader och jag har ringt honom och då får man höra att han går omkring och säger att jag inte har hört av mig på flera år, jag vet att det hör till men det känns sorgligt att han inte är nöjd med någonting som har med mig att göra, men det är ju ingen nyhet så har det ju alltid varit även om han har visat upp en glad fasad men jag känner farsan och vi är inte speciellt lika på något sätt men jag har trott att man kan respektera varandra även om man inte tycker likadant i allt, jag har fått höra från annat håll vad han går och säger om mig och min fru och min mor och jag blir ledsen av det för jag har respekterat honom och varit glad av att träffa honom och jag har inte gått runt och snackat skit bara för att han tycker något annat än vad jag gör.

Det har varit så jäkla jobbigt det senaste året, tankar har snurrat i skallen och jag kan inte säga annat än att jag har kommit till insikt om hur det verkligen har varit och det är inte roligt, men han är min farsa och jag kommer att hjälpa honom så gott jag kan, ibland så har jag bara velat skita i det för att det har varit så svårt men jag har haft ett så otroligt bra stöd i frugan som har stöttat mig i alla lägen och fått mig att bita ihop och kämpa på. Sedan så har vi alla som jobbar med farsan på ett eller annat sätt, så duktiga och så bra bemötande man har fått från dom och det har ju gjort allt så mycket lättare för mig. Sen så har vi ju min mor hon har varit ett otroligt stöd för mig, hon har förstått hur jag har mått.