Har pratat med farsan nyss och det var fan inte roligt. Han lät relativt glad och pigg men sedan mitt i samtalet började anklaga en familjemedlem för diverse saker och det är bara i hans fantasi det har hänt och det är fan inte lätt att höra.
Jag vet inte hur jag ska göra när sådant kommer när vi sitter och pratar i telefonen, ska man säga ifrån eller ska man bara låta det vara, jag vet inte men det gör ont att höra att han tror sådana saker om dom nära anhöriga som kanske är dom ända som bryr sig om honom och det måste vara jobbigt för honom att tro sådant om folk som han har omkring sig. Nej det är en svår situation som jag har svårt att acceptera men jag vet att det hör till sjukdomsbilden så det är bara att ta det och hålla tyst.
Vad fan tror han om mig då som han inte säger till mig, kanske ingenting men fan jag känner på mig att det är på gång, han sa idag att han vet att vi bara vill putta ner honom men han sa att han inte ger sig och det är ju bra det.
Man försöker uppmuntra och få honom att må bättre men det verkar svårt, jag har ju skrivit i tidigare inlägg om hur han fantiserar om olika saker och det måste göra honom förvirrad när han tror att han är någon annan stans när han är hemma i sin lägenhet, jag menar det måste bli svårt för honom att fatta vad som har hänt när han så att säga kommer tillbaka till verkligheten. Han trodde för ett par veckor sedan att kan var nere i sitt hus i Kroatien men var i lägenheten och hur ska han känna när han förstår att han är i lägenheten, jag skulle fan få panik.
Läkaren har ringt till hans väninna idag och dom har en tid på tisdag, då får vi se hur det går, jag hoppas verkligen att det går bra.
Vardagen på landet. 